Blodsmaken i munnen var outhärdlig och jag försökte spotta för blotta livet, men munnen ville inte öppnas. Jag kände försiktigt med pekfingret på mitt brustna käkben och svor för mig själv samtidigt som jag i ögonvrån såg knytnäven komma svävande fram. Den kom från vänster och med sådan fart att jag efter smällen flög genom luften.
Jag minns att jag hann tänka: det här kommer att göra ont! när jag singlade ner mot den iskalla hårdpackade snön. Mycket riktigt tog fallet hårdare än slaget och jag vältrade mig i smärtor samtidigt som jag försökte skydda mina ögon och min näsa från fler sparkar. Det var något som stack ut från min kropp under tröjan, jag ville inte veta vad det var och lät därför bli att känna efter. Min nya, röda Canada Goose jacka var vid det här laget ännu mer röd och den sista tanken som svepte genom mitt huvud innan dvalan kom var:
- Vad ska mamma säga när jag kommer hem?

Jag vet ärligt talat inte varför jag var här just den dagen.
Det kunde ha varit vilken annan dag som helst, och då skulle jag inte ha gått den här vägen och knappast under tunneln som jag fruktat så länge. Hade det varit en annan dag så hade jag nog inte heller gått hit så pass sent, utan mycket tidigare så att man utan problem kunde se igenom tunneln. Jag ändrade mig och tänkte åter igen att om jag hade varit här är en annan dag så skulle jag inte ha gått genom tunneln alls. Bara synen av den trånga viadukten tillät den krypande, klaustrofobiska känslan att smyga sig på bakifrån och bita tag i nacken. En känsla som jag försökt bli av med så länge jag kunde minnas men som fortfarande jagade på mig var gång jag såg den tunneln.

Egentligen är det ingen märkvärdig tunnel. Den ser ut som de allra flesta tunnlar gör, med graffiti sprayat både på väggarna och i taken och klotter översprayat på det. Några av lysena i taken har antingen slutat fungera och ingen bryr sig om att byta dem, eller så är de sönderslagna. Tunneln går under motorvägen som skiljer själva stan och "på-väg-ut-ur-stan-delen" åt och det är ett måste att gå igenom den när du är påväg till tågstationen. Det var också dit jag var påväg den här dagen. Påväg hem till tryggheten, till nostalgin och tristessen. Påväg hem till mitt tråkiga vanliga liv och min gråa lägenhet. Men jag hann aldrig så långt för ett par människor bestämde sig för att ändra mitt liv och min syn på mänskligheten.

Och jag tackar dem för det.